Hemligt

Jag tycker om hennes hand i min och varje gång hon pratar. Jag älskar hur hennes ord liksom ligger kvar i luften runt om mig, och hur den stannar där på kvällen när hon är hemma hos sig och jag sitter i mitt eget rum i mitt hus. Orden blir liksom aldrig gamla utan upprepas bara i mitt huvud utan att jag tröttnar på dem, varenda gång med en ny mening. Jag växer i takt med mina tankar. Hennes tankar som hon överräckte ikväll.
(Jag älskar henne men är inte förälskad. Visst låter jag kär? Vi är vänner)

Jag krafsar på mitt golv med nedbitna naglar. Det står ångest i min panna. Hittar ingen musik, ingen låttext som passar in. Fast jag har kanske glömt att steg ett är att veta vad det är som händer. Hur saker och ting ligger till.

Jag glömmer ord och tappar greppet om standarden. Formar mitt eget genomsnitt. Drunknar i glas med vatten, målar teckningar av någon drömbild av mig själv. Mönster som jag aldrig sett i verkligheten. Mina bilder är inte på riktigt, jag är ingen äkta realist.

''Vi delar ett öde'' viskade hon i mitt öra idag. Ett snabbt leende glänste och pausade hela rummet. Sedan: hår och en rygg. Jag log och funderade över om hon tänkte samma sak som jag. Att det är svårt att veta något om varandra trots att man går i samma skor. Fast jag har alltid sett skymten av hennes tankar och när jag riktigt koncentrerar mig så förstår jag henne precis. Alla gömda meningar bakom hennes smala bokstäver. Synd bara att man aldrig hinner tänka efter när man är med henne. Vill pausa tiden, studera och analysera. Ge bra svar men tiden är knapp. Den rinner. Den forsar.