Hemligt

Igår grät jag under sex tillfällen. Under det sista tillfället skulle jag sova och tårarna rann i ungefär två timmar. Jag gick upp, skakade i hela kroppen likt ett blött paraply man skakar innan man kliver in i det varma huset. Jag kommer som genom ett blurrigt drömfilter ihåg hur jag klättrade på väggarna, klamrade mig fast vid möbler och låg på golvet en stund. Sedan lade jag mig ned under täcken och filtar och massvis med kuddar. Jag frös och huttrade och grät lite extra högt. Var en smula rädd för mig själv, tänkte på vilket psykfall jag har blivit.
Jag började viska med mig själv. Panikviska. Rösten gick upp i falsett mellan meningarna som inte var särskilt sammanhängande.

''varför är den enda som vet
någon som inte vet
hur det är
och SNYFT han
han måste
förstå
och varför kollar de på mig
när det enda dem ser
är samma gamla
MIG
som alltid
och varför kommer de inte ner
när de hör att jag gråter
och klappar mig på ryggen
och sitter på sängkanten tills jag somnat om
när slutade dem att säga godnatt?
och hur många gånger har de berättat för mig att jag behövs
att de är glada över att jag finns?
och varför tycker just hon om mig
MIG MIG MIG
är det så att jag räddar henne från något?
alla rör vid oss
SNYFT
alla observerar
våra rörelser
följer med
formas
till oss
låt bli mig
låt det bli sommar
låt det bli barfota dansande fötter
snällasnällasnälla''