romeo is bleeding
Jag behöver livet.
Egentligen. Lika mycket som jag behöver mat och vatten. Lika mycket behöver jag komma underfund med vad livet innebär.
Ibland känns livet som att sitta mittemot L i en liten lägenhet i en liten stad med en kopp varm choklad i handen. Ibland känns det som att ligga ned så himla nära henne i samma lägenhet under samma täcke i samma stad. Ibland känns livet som att sitta på bussen med regnet på andra sidan den svala rutan och med benen uppdragna under sig. Med eller utan tystnad.
Jag vet att livet för mig borde vara att ge allt en sista termin i skolan och ta sommarlov med bra betyg i varje ämne. Jag vet att livet borde vara att ta en paus från studierna endast under rasterna men sedan vara fullt koncentrerad igen. Jag vet att livet borde vara småprat med vänner och familj. Att inte sträcka sig utanför ramarna. Inte kika efter vad som finns ovan ytan.
Först trodde jag att livet var att kyssa en pojke mitt i ett mörker utomhus i kylan en sen kväll. Så fel jag hade, han var inte en del av mitt liv alls. Så vad fasen är det jag behöver?
Om livet är att vara fri med L så rinner livet mellan mina fingrar som torr och varm sand som legat på en strand och blivit sådär dammigt. Jag tröstar mig med att det är jag som rör mig framåt när hon bara står och trampar, men det gör ont när jag hela tiden återvänder till tanken att vi är ju själsfränder och vi ska alltid stå tillsammans. Även vi trampar på stället eller fortsätter att gå.
[En period då hon återgick till hundvalpskompisarna. Hon kom tillbaks efter ett par dagar, fast bara halvt. Jag överreagerar såklart. Och ifall hon stannar kvar så åker jag till London. Där finns det inga hundvalpar alls]
Egentligen. Lika mycket som jag behöver mat och vatten. Lika mycket behöver jag komma underfund med vad livet innebär.
Ibland känns livet som att sitta mittemot L i en liten lägenhet i en liten stad med en kopp varm choklad i handen. Ibland känns det som att ligga ned så himla nära henne i samma lägenhet under samma täcke i samma stad. Ibland känns livet som att sitta på bussen med regnet på andra sidan den svala rutan och med benen uppdragna under sig. Med eller utan tystnad.
Jag vet att livet för mig borde vara att ge allt en sista termin i skolan och ta sommarlov med bra betyg i varje ämne. Jag vet att livet borde vara att ta en paus från studierna endast under rasterna men sedan vara fullt koncentrerad igen. Jag vet att livet borde vara småprat med vänner och familj. Att inte sträcka sig utanför ramarna. Inte kika efter vad som finns ovan ytan.
Först trodde jag att livet var att kyssa en pojke mitt i ett mörker utomhus i kylan en sen kväll. Så fel jag hade, han var inte en del av mitt liv alls. Så vad fasen är det jag behöver?
Om livet är att vara fri med L så rinner livet mellan mina fingrar som torr och varm sand som legat på en strand och blivit sådär dammigt. Jag tröstar mig med att det är jag som rör mig framåt när hon bara står och trampar, men det gör ont när jag hela tiden återvänder till tanken att vi är ju själsfränder och vi ska alltid stå tillsammans. Även vi trampar på stället eller fortsätter att gå.
[En period då hon återgick till hundvalpskompisarna. Hon kom tillbaks efter ett par dagar, fast bara halvt. Jag överreagerar såklart. Och ifall hon stannar kvar så åker jag till London. Där finns det inga hundvalpar alls]
Kommentarer
Trackback
