Hemligt

Helst skulle jag vilja stå vid sidan om när världen går under, men jag vet inte, allting som händer kommer väl färga av sig på mig ändå. Masshysterin blir så jävla svår att ignorera och min död blir ett slags bidrag till förintelsen. En kedjereaktion, ett grupptryck, en fallen dominobricka. En gång frågade jag min vän vad hon skulle göra om jag dog. Hon svarade att det berodde på om det var ett självmord eller ett vanligt mord och jag lät bli att berätta att om hon frågat mig samma sak skulle jag själv dö på ett eller annat sätt. Det kändes fånigt då, det känns trassligt nu, och trassligare ska det väl bli. Hon gör mig glad och alla de här ledsna känslorna som liksom kommer på köpet är väl mitt fel. Jag tänker hela tiden att hon ska vara räddningen, när hon egentligen är precis vad hon visat sig vara. Det är allt jag får och det är själva besvikelsen från när jag inser det som gör så himla ont. Tomheten! Denna förbannade tomhet. Olycka. ''Det är bara du själv som står i vägen för lyckan, Felicia''.