Hemligt

Jag älskar L men är inte förälskad. Hon ringde och fick mig att skratta, och att gråta. Jag grät och skrattade samtidigt i en sorglig slags glädje. Hon kallade mig för drake, en sådan som flyger högt bland molnen och är så jävla mäktig.
Men glädje består inte. Inte när sorg kvarstår. Både jag och hon vet att när hon lägger på luren, när allting blir tyst och ingen kan höra mig längre, så lägger sig allt om mig som en jättetung halsduk. Och så lägger jag mig ned på grusvägen och läcker saltvatten ur mina kikhål. Det bara öser om mig tills jag ligger i en liten pöl där på vägen och får kallsup efter kallsup. Somliga kallar det för panikångest och i de ögonblicken önskar jag att någon skall smyga på mig i busken just då så att de ser vad de har gjort med mig.

[Om jag icke anpassar mig till klimatet kommer jag att dö ut]