Hemligt

Det finns perioder av hopplöshet då jag står villrådig. Apatisk. Handfallen. Munnen smakar löv och under ögonlocken flimrar analog- kamera- filmer förbi. Det är soligt och du ler. Din hand sitter fast i hans och ni gör så många roliga saker. Scenbyte. Jag sitter i skolan på en av de många platserna där vi brukade sitta. Gitarren jag brukade spela på medan våra tankar vandrade över världen ligger bredvid mig och ropar, men jag hör inte för jag slumrar så djupt. Halvsyskon, ofullbordade, hundvalpsglada röster dansar förbi och de luktar plast, kliniskt, sjukhus. Som ett straff över inte så syndiga tankar fylls min mun med mer löv, den slemmiga höst- sorten som legat och blivit trampat på i leran. Jag känner levande grodor som krälar runt och tillslut är de under min hud. När jag spyr upp allting har jag plötsligt blivit Dig, för när jag kollar ner så är mina fötter beklädda i dina svarta kängor och jag har sådana fina, blåa ögon med svart smink, som ramar runt två tavlor. Jag sparkar sönder en stol och går genom staden och plötsligt är jag i en blandning av en av mina och en av dina noveller vi en gång fick i uppgift att skriva. Jag tar skydd på en teater och där bor jag tills det enda som återstår av mig är glittrande stoft, och jag vet inte säkert, men kanske spelar mina tillfälliga livsfilosofier roll i slutändan, kanske inte.