Hemligt

Jag måste skriva någonting som är sant
vart som helst, bara det är sant och bara det är framfört med bokstäver

Och jag är så ensam, jag är så ensam så ensam så ensam för jag ligger i en liten grop på en liten öde ö som man måste ta båten till om man vill besöka den, men det blir svårt för den finns inte ens på kartan
den ligger i rymden och dit hittar inte så många med vanlig motorbåt

''Varför berättar du aldrig något om dig själv'', frågar hon, och jag fnyser i min stumhet, paradoxen säger att jag inte kan berätta för henne att det är för att jag är så rädd att hon inte ska ta mig på allvar, hon är så mitt uppe i sitt och jag vill inte bli förkastad till titeln 'löjlig imitation av en deprimerad människa', jag vill att hon ska lyssna på mig, jag kan inte berätta för att då blir hon arg, det är klart att det är mitt fel och jag måste berätta andra saker som är intressanta och okej och inte för djupt ner i det som verkligen gräver

varför fäster jag mig så vid människor, felicia? jag vet inte vem jag riktar mina ord till. en blogg uti cyberrymden? den tidigare metaforen har hittat tillbaka; här sitter jag på min öde ö och gråter. sänder ut elektriska signaler med salta tårar. hon sa att hon älskade mig, och sen skrev hon 'jag går och lägger mig, jag har inte tid för det här' när jag skrev att jag var upprörd över något, att jag tyckte att jag var ful. och med det blev jag allt jag någonsin tyckt om mig själv, och jag vet att jag borde veta att hon är en sån som inte vill blanda sig i någon annans dramatik och det är därför hon inte vill lyssna, men med tanke på allt jag har känt för henne, gångerna då jag liksom gungat med henne på vågorna i den där båten vi sitter i tillsammans, så tänkte jag att hon kanske kunde lyssna lite ändå.
det var ju faktiskt en slags desperat gest efter ett
'hur mår du', och jag hade hoppats på att hon förstått
för jag hade ju så lätt att förstå när man borde fråga henne det, och jag orkade inte
att ännu en gång fråga henne istället för att låta henne fråga mig. jag var så trött på tyngden, hade spenderat natt och dag med hundvalpar och dekadensmänniskor alla med deras egna berättelser, men
hon förstod inte och hon blev arg och jag vill bara att hon ska lyssna, inte bli arg och höja rösten och hata och lämna, för visst sa hon att hon kunde lyssna, för hörde jag inte att hon älskade mig, och jag vet att det kommer att komma en dag när jag ber henne om ursäkt för att jag är trött på att sakna henne, men då kommer det bara att vara temporärt och aldrig liksom bra och kanske ingenting någonsin blir bra och JAG ORKAR INTE. vill stå på ett berg och skrika. jag önskar att jag var ensam i en skog vid en utsikt men det bor människor överallt och dessa väggar är tunna. och INGEN VILL JU HÖRA PÅ MITT SKRIK FÖR DET ÄR HÖGT OCH DET SKÄR I ÖRONEN OCH DE HAR INTE TID FÖR DE SKA UPP OCH JOBBA TIDIGT TIDIGT MEN JAG KAN VÄNTA, JAG KAN SKRIKA NÄR JAG ÄR ENSAM OCH JAG KAN GRÅTA TYST OCH NÄR JAG HAR GJORT DET KAN JAG VÄNTA LITE TILL, VARA TYST LITE LÄNGRE, LYSSNA LITE MER OCH BARA VARA SÅ JÄVLA UR VÄGEN OCH O- BLOTTAD

jag vill bara vara lika värd som de andra. jag vill att någon ska värdera mina tankar som jag värderar deras. jag vill att de ska lyssna och fråga och notera.

Jag gick till en psykolog och pratade om allting och trodde att allting skulle ordna sig men när jag kom tillbaka så hade hon glömt allting och jag kunde inte ta om allting och allting kändes så opersonligt och jag var inte värd någonting. Jag är värd lite tid och lite tafs men inget lyssnande. Och det är så hemskt för jag vet ju att jag är ganska bra egentligen. Men varför får jag aldrig det där braiga tillbaka. Jag hörde en gång att man samtyckte med människor som mobbade en om man inte tyckte om sig själv. Man började umgås med förtryckarna för de var de enda som hade rätt. Människans eviga letande efter svaret, sanningarna. Men vem vet vilka som är de äkta sanningarna och inte bara enklare lögner att dra?

Jag måste göra slut med henne. Hon kan aldrig bli min romans.

Men jag blir så ensam.

Det här är så oerhört smärtsamt för jag tycker om henne och jag önskar att vi kunde vara perfekta i varandras armar. Kanske älskar jag henne, om man ska bedöma efter hur gärna jag vill sitta i hennes rum och kolla på henne när hon sover eller åka bak på hennes cykel eller se en film med henne eller jagvetinte kanske bara kunna prata normalt utan att hon ger mig pikar eller kommentarer som jag egentligen vet är på låtsas men som jag inte tycker om. Jag är så mesig eller hur, och det blir antagligen mitt slut. Orden hon säger... De får sägas men visar hon aldrig någon slags respekt också, som jag sen kan veta ligger där under de där skojsamma orden, så kan jag bara inte skratta, och då är vi där i den där onda cirkeln- karusellen som inte alls är rolig utan bara får en att spy och bli snurrig.