tvåochtre
2. Jag har i praktiken två hem och när man kommer hem till något av dem så stiger man automatiskt in i en kokong. Många märker det inte, men jag känner det så tydligt. Det finns en värme där inne som inte är min, för när jag stänger dörren efter mig och tar av mig skorna så möts jag alltid av en familj vid middagsbordet som kollar upp med helt nollställda ansikten, och det är under den där sekunden innan de hinner hälsa som jag bara vill pausa tiden, ta en bild av dem, och sedan gå ut igen. De har 'familj möter inkräktare'- minen, så jag tackar bara hyggligt nej till maten och går in till mitt.
3. Det är inte deras fel att det blivit så, men jag vill helst be om ursäkt för att jag bor där, för det känns så nedrigt att inte höra till teamet att jag hellre flyttar ut eller börjar betala hyra. Och då blir man bara så trött, och faktiskt ganska ledsen för man har egentligen massor att berätta om ens dag, men vem vill veta?
Och nästa dag så hamnar man återigen hemma några timmar efter planen på grund av utspelat bussbekymmer och felaktiga tidtabeller, och man finner sig igen i sitt tysta mörker när de andra sitter i soffan med sina lördagsmysigheter. Jag har så många osagda ord till mina föräldrar, mest vardagliga ord om hur jag mår eller vad jag ätit under dagen (en smörgås, tre jordgubbar, ris, sallad och köttfärs), men skulle vi prata oftare hade de fått reda på att jag skulle tycka om ifall de gick in i mitt rum på kvällen för att säga godnatt och kanske, kanske sitta vid min sängkant en stund och prata, och jag skulle inte säga åt dem att gå, jag skulle kunna somna till deras prat, kan de inte bara inse att jag faktiskt behöver dem.Kommentarer
Trackback
