Hemligt

"Äntligen får jag höra poesi som är bra"

 

Jag börjar gråta efter andra försöket att hålla in tårarna men jag tror han sett att de varit påväg sen innan, en brännande sen accepterande ton i blicken. Kuratorer ska inte tycka något, bara vilja rädda. Jag berättar hur stora mina drömmar är och jag ser att han inte tror mig men en dag ska jag visa honom också, tills dess får han rädda mig. 50 minuter på att sätta fingret på vem jag är, han säger att han tror vi behöver 50 till men han kan nog hjälpa mig. Jag berättar grundläggande meriter; hur många terapefter jag haft, att jag slutade när jag var 18, de olika levnadsformerna jag befunnit mig i. Han säger att vi nog inte behöver gräva upp hela livshistorian, men iallafall en del. "Jag vill inte känna såhär längre", säger jag strax innan vi bokar nästa tid. Mina inälvor är hackade och omskakade tillsammans med frukosten jag pressade ner imorse. Om det förut var som att min skugga tog sig upp från marken och  ersatte mig så springer den nu efter mig och hotar om att komma upp hit igen, tvinga bort konturerna och allt det mänskliga ner på golvet istället, jag springer men gråter och skulle behöva någon som jag bara kan brista inför, någon som kan hålla i mina armar som man griper tag i den som inte kan simma, någon som kan säga inte ryck upp dig eller det blir bättre men: herregud vännen, du håller ju på att dö, kom så tar vi dig härifrån.

''Ring mig'' viskar hon. Jag ringer, och ringer, tillslut svarar hon och pratar om blod. Hon gråter och ber om förlåtelse. När hon lägger på luren faller jag litegrann och tar sedan upp hemtelefonen, ringer ambulansen. Hinner tänka: wow, första gången! När personen i växeln svarar börjar jag gråta, men får fram informationen och adressen och hennes personnummer. De skickar ut ambulans medan jag pratar, och när vi lagt på försöker jag ringa henne igen utan att lyckas, så jag skriver till henne att allt kommer att ordna sig, försöker låta myndig, försöker få henne att lyssna, som om hon inte var samma person fortfarande. Det slår mig att jag inte vet, att jag inte kan se hennes ögon. Ambulansmännen ringer snart upp igen och ber om vägbeskrivning. Hon bor verkligen ute mitt i ingenstans, det finns inga resurser. Jag och hon pratar igen, men vi svarar inte på varandras frågor utan pratar om helt olika saker. Hon gormar om att jag inte ska lägga mig i någon annans business. Jag säger att jag inte vet hur illa det är och därför måste jag liksom lägga mig i, och så säger jag att hon måste trycka någonting mot såren. Det här påverkar inte bara henne. Hon är arg och lägger på, men det är inte viktigt längre.

Jag får inte dåligt samvete förrän det dröjt en kvart, när ambulansmannen ringer upp igen och säger att dem är hos henne. Att hon lever, att vaktmästaren kom och låste upp och att ambulansen var där och att de inte kommer lämna henne ensam förrän de vet att det fungerar. Då undrar jag hur många som vaknade på internatet där hon bor, om sirenerna var på, hur många som undrar, hur mycket dem där efterspillrorna kommer att svida, hur hon kommer att hata allas uppmärksamhet och också hur hon kommer hata mig. Då tänker jag att jag kan dö nu, och så undrar jag hur i tusan jag kommer orka upp till skolan nästa dag, och hur jag kommer orka springa ikapp hela tiden, och imorgon är det teaterpremiär och jag faller i orolig sömn.

''Ring mig'' viskar hon. Jag ringer, och ringer, tillslut svarar hon och pratar om blod. Hon gråter och ber om förlåtelse. När hon lägger på luren faller jag litegrann och tar sedan upp hemtelefonen, ringer ambulansen. Hinner tänka: wow, första gången! När personen i växeln svarar börjar jag gråta, men får fram informationen och adressen och hennes personnummer. De skickar ut ambulans medan jag pratar, och när vi lagt på försöker jag ringa henne igen utan att lyckas, så jag skriver till henne att allt kommer att ordna sig, försöker låta myndig, försöker få henne att lyssna, som om hon inte var samma person fortfarande. Det slår mig att jag inte vet, att jag inte kan se hennes ögon. Ambulansmännen ringer snart upp igen och ber om vägbeskrivning. Hon bor verkligen ute mitt i ingenstans, det finns inga resurser. Jag och hon pratar igen, men vi svarar inte på varandras frågor utan pratar om helt olika saker. Hon gormar om att jag inte ska lägga mig i någon annans business. Jag säger att jag inte vet hur illa det är och därför måste jag liksom lägga mig i, och så säger jag att hon måste trycka någonting mot såren. Det här påverkar inte bara henne. Hon är arg och lägger på, men det är inte viktigt längre.

Jag får inte dåligt samvete förrän det dröjt en kvart, när ambulansmannen ringer upp igen och säger att dem är hos henne. Att hon lever, att vaktmästaren kom och låste upp och att ambulansen var där och att de inte kommer lämna henne ensam förrän de vet att det fungerar. Då undrar jag hur många som vaknade på internatet där hon bor, om sirenerna var på, hur många som undrar, hur mycket dem där efterspillrorna kommer att svida, hur hon kommer att hata allas uppmärksamhet och också hur hon kommer hata mig. Då tänker jag att jag kan dö nu, och så undrar jag hur i tusan jag kommer orka upp till skolan nästa dag, och hur jag kommer orka springa ikapp hela tiden, och imorgon är det teaterpremiär och jag faller i orolig sömn.

g vill vara min egen men när hon tittar bort, är sårad eller säger att hon nog måste gå så blir jag avundsjuk och jag vill hålla fast henne och jag vill.så.gärna att hon ska känna likadant som mig (när jag inte ens vet vad jag själv känner)

 

Vi ligger ned och hon försöker pressa ned styriga tankar i fin brodyrsömn. Hon sa en gång att hennes sömnlöshet berodde på att hon hade så mycket i huvudet som inte kunde tänkas bort. Jag ser på henne och önskar att hon kunde tycka om att sova med armarna om mig (fast hade hon gjort det hade det också blivit så vansinnigt varmt och trångt att jag nog inte stått ut och börjat avvänja henne det ändå).

 

Vi ser på en film om ballerinor och hon kommenterar hur beniga de är, hennes rumskamrat håller med och jag kan bara inte dela med mig av hur vackra jag tycker att de är, och hur mycket jag vill bli som dem (jag kommer aldrig kunna se ut så). Idag lade jag mig ned i hennes soffa och bara grät (och skrattade för att hon i förtvivlan började göra danser. Det blev så absurt att det var roligt) och när hon frågade varför jag grät så kunde jag inte säga att det var för att det kändes som att mina lår gick ihop på fler än ett ställe idag,

och mina höftben kändes inte lika tydligt längre och

mina revben kunde man knappt se.

Min röst bar inte orden (och jag lät så ful att jag tänkte att det här skulle göra så att hon skulle hata mig, precis som jag hatar mig) (och jag avskydde hennes tålmodiga leende för att det inte rubbar några känslor, andra än tålamod. Jag står inte ut med att hon kanske stänger av mig och längtar tills jag ska gå) (Och jag står inte ut med att jag själv tvivlar på henne så mycket, och att jag har skrikit på henne för att jag tror att hon har en älskare men att hon stannar ändå). Men tillslut sa jag att jag kände mig hopplös och att jag var ledsen över att jag så ofta anklagade henne. Jag berättade om min mamma och min mormor och om en ärftlig naivitet och vi bråkade och hon sa att hon helt enkelt inte visste vad jag ville, och hon sa en hel massa saker som var så bra för mig att höra att jag nu i efterhand tänker på att jag borde ha sagt att jag tycker att vi ska prata mer med varandra. Tillslut satte hon sig ned bredvid mig igen och när vi varit ute för att handla toapapper hade vi sex på samma soffa och resten av dagen hade hon det där leendet, det trötta eller tålmodiga eller irriterade lilla småleendet som gör mig så osäker. Jag vill veta precis vad hennes avsikter med mig är- om det är att ha en livslång partner, någon att inspireras av, en i den långa raden av tjejer att älska med eller en slags flerfunktionell kompis (för jag kan vara vem som helst om någon bara berättar vilken).

''Jag har hört dig, älskling, men inte lyssnat''
ville jag säga, för skulle sanningen fram så ville jag bara höra hennes röst, innehållet var liksom inte efterfrågat för stunden. Hade jag sagt så, skulle hon bli förnärmad och arg på att jag aldrig lyssnade (jag lyssnar så ofta det behövs men världen är så stor och det finns så mycket att lyssna till). Det borde kunna vara enklare än vad det är nu, tänkte jag.

Vi var i den delen av ett förhållande då vi glädjes över detaljerna; att vi visste vad som skulle komma härnäst, att vi visste den andres favoritfrukostflingor. Men vi visste inte vart den andra ville, eller vad den tänkte på, och vi hängde oss fast vid varje litet avslöjande levererat i leenden, ord eller i händer som möts.

 

Jag var inne på en annan bana. Hon strök mig över håret. Hennes hand var alltid så tung och rastlös, jag visste inte om hon älskade att röra vid mig eller om hon inte ville göra mig besviken. Jag ville inte blötlägga henne med mina skulder och långa rader av gråtmeningar och ångest, men hon frågade så ofta och krävde svar. Jag satt i ett skruvstäd men var ofta för trött för att ens få ont av det hårda greppet.

Siffrorna är samma. Jag har svultit i en vecka men ingenting har ändrats. Förvisso har jag bytt våg däremellan, står på en ny slags dom, men det känns som att jag har gått upp i vikt. Min mage putar, den pekar och mina kärlekshandtag växer. Jag vill bara gråta. Ingenting funkar.

Min arm värker efter att hon bitit mig (vi brottades på låtsas i parken). Vi är tillsammans igen efter att hon ringde mig. Jag orkade bara inte såra (henne) mer. Och det kan ju vara bra, när man är med henne. Men hon är så deprimerad. Biter alldeles för hårt och somnar mitt på dagen. Och jag har inte spytt på en vecka men började idag, för jag är fortfarande för stor. Men jag har hittat en ny låt som är lätt att spela på gitarr, och jag har lagt upp en träningsplan igen. Imorgon ska jag jobba (jippi för att vara anställd), och i helgen bara ha det bra.

Mitt hår är så ojämnt klippt att jag inte riktigt kan se mig själv i spegeln. Jag satt på ett brunslock i min trädgård när hon vandrade runt mig, slet i hårtestarna, sprutade kallt vatten med en vattenpistol och kammade ned självfallet så att öronen blev alldeles röda. Hon klippte hänsynslöst och på min efterfrågan. Sedan grät jag i duschen och när jag kom ut i vardagsrummet kysste jag henne. Imorgon ska vi äta på restaurang (jag som hade gett upp det där med att äta).

Jag tror att jag precis har gjort slut med min flickvän, och det blev ett år, sju månader och två dagar. ''Jag vet inte riktigt vem jag är men jag vet att jag är din'' passar inte in längre. Jag är lite borttappad och åt ungefär åtta stycken Napolitankar från en hel ask någon ställt in i mitt rum. Imorgon är första dagen på nya jobbet, så tyvärr kan jag inte häva i mig de tolv starkölen jag har i min garderob. Jag hade velat ringa någon men jag vet inte vem (det var ju hon jag brukade ringa, ända tills i slutet), så jag tror att jag istället tar en promenad.

 Jag vet vad jag ska säga när vi träffas

(''It's quite a lot to get used to, but it's probably more for you'')

och kyssa hens hand,

och be henne berätta vad hon tror om allting,

för min flickvän kom precis ut som trans,

 

Varför ska en hel världsbild rubbas över ett pronomen? Fast kanske blir det mer förändring än den fysiska, det är upp till henne.

Jag kunde inte gå ut igår. Det kändes som att någon skulle äta upp mig så jag var tvungen att stanna inomhus. I en soffa delad av tre började jag gråta och kunde inte sluta förrän eftertexterna till The Exorcist började rulla, men de andra märkte ingenting. Det är märkligt hur dåligt jag fungerar nu för tiden. Och idag vill hon träffas, för hon saknar mig, och hon säger att hon behöver mig. Åh och min aptit är tillbaka. Den försvann strax efter att jag hade färgat håret grönt och förstärktes när vi hade sagt hejdå, men nu är jag hungrig igen och jag försöker ignorera det, för jag har precis gått ned tre kilo och vill aldrig tillbaka.

 

Jag mindes hur mycket jag drömt om igelkottar det senaste. Slog upp i ett drömlexikon. Förstod ingenting. Idag grät jag när jag kom hem. Jag satt vid ryggsäcken och plötsligt kändes allt så hopplöst. Sjuksköterskan jag pratade med i telefon om min migrän idag pratade så snällt med mig. Kanske borde jag ringa henne och fråga om alla mina gråtattacker. Jag saknar förklaringar till allt vad den mänskliga kroppen kan hitta på i sin absurdism.

 

När den tunga mannen som bor här och är tillsammans med min mamma duschar så låter det som slagregn. Allt han gör blir storskaligt. Han öser på krydda när han lagar mat, stånkar högt när han går, höjer volymen på tv-apparaten, är på något sätt alltid fullständigt där eller fullständigt frånvarande.

Plötsligt, som om mina panikartade färgsignaler gått fram, eller universum bestämt sig för att jämna ut nederbörden lite bland de små liven, så kommer de finaste av vänner - de som faktiskt finns kvar, men drunknat lite tillfälligt i en rödvinsflod när jag vänt ryggen om för att gråta, och varken hört eller sett hur de skrikit för att få min uppmärksamhet eller viftat med sina gitarrer för att jag ska se. Plötsligt har Fikus målat en tavla, och jag gråter nästan en skvätt till,- det är ett porträtt på mig, en målad version av en bild som togs någon gång förra sommaren när jag hade spenderat en hel natt under stjärnorna (då vi pratade och kysstes och tänkte högt om astronomi och om varför en del människor nöjer sig med det enkla), och när jag sa, som på rim, att jag är så fruktansvärt ful på den bilden, så sa Fikus (och han var den första, det är han alltid, till att böja det omöjliga till något fint), att jag var vacker (och att jag alltid är vacker, och så målade han den där bilden, och tamigtusan- nu gråter jag, över något så banalt som skönhet - nej, den här gången gråter jag över vänskap, och värme, och eftertänksamhet, och över att jag alltid har önskat mig ett överraskningsparty och att detta var precis som att få ett). Och jag gråter över Sebastian och över att vi är lika och att han förstår mig och allt jag försöker få sagt trots att han är några år äldre och studerar matlagning i Örebro, och att jag förstår honom och allt han försöker få sagt trots att jag är några år yngre och studerar teater i Uddevalla. Jag vill gifta mig med dem båda (jag är homosexuell och skulle nog aldrig gifta mig) och skaffa tio barn (vet inte om jag vill ha barn). Ni är bäst. Jag saknar er.

Jag har legat med tre olika personer sedan början av förra veckan. I lördags så skrek jag och L åt varandra. Hon kallade mig destruktiv och jag kallade henne kall och oförstående. Hon sa att hon brydde sig om mig. Om hon gör det, så hoppas jag att hon gör det för att hon tycker om mig och inte för att hon inte skulle tycka illa om sig själv om hon hade låtit mig vara. Men hon svarar inte när jag skriver till henne nu. Och vi kramades aldrig när vi skildes åt dagen efter, och inte heller när vi hade skrikit klart kvällen innan. Kanske var det mitt fel, som bara gick (två gånger). Visserligen gick hon bredvid men jag har gjort henne osäker så många gånger nu, att det måste vara svårt att ta första steget. Jag vet hur det känns, för jag gör också mig osäker.

 

Problemet är att jag inte vet vem jag ska ringa längre, (och jag intalar mig att de jag hade kunnat ringa ändå inte vill höra. Det är svårt att veta vad som är sant nu). Jag borde be om ursäkt för något. Vad som helst. (L läser inte min blogg, hon slutade med det för många månader sedan, det känns säkert att skriva det här, men det hade inte gjort så mycket om hon läste heller för vi har delat så mycket och jag vill gärna hitta tillbaka).

 

Jag skaffade ett nytt abonnemang till min mobil idag. Det är 100 fria samtal och 100 fria sms per månad. De jag brukade ringa till är påväg bortåt. Jag tror att det var jag som slutade höra av mig (jag hade ett dåligt avtal sist - det kostade för mycket. Tänkte att de kunde höra av sig om de ville något. Och så var jag ganska ledsen också).

 

Jag önskar att jag kunde blinka i någon färg när jag var ledsen, så att man kunde ta avstånd eller komma nära och ge mig en kram. Kanske så är det redan så, att jag blinkar, men att ingen vågar komma fram. Allting borde förvarnas om. Att en person är ledsen, eller att en annan kommer att bli alldeles galen och börja skicka hjärtan på facebook om man kysst varandra, eller att man kan få otroliga konsekvenser av att bara titta in i någons ögon för länge. Sådana saker.

 

xx Jag vet att jag måste tänka på henne massor nu, så att jag liksom tänker klart henne - hon ska förbrukas fullständigt, inte en hårsmån ska vara kvar att lida över. Kom på middag, allt ska bort. Ät det där skrattet. Ät tankar med ord på. Drick blod. Jag orkar inte allt själv (och dessutom är jag på diet).

Jag vet att jag måste gråta och vara ledsen för att det är över, men det gör så ont och jag vill syssla med annat. Behöver ockupera alla ingångar. Så jag höjer musiken. Äter mat och spyr sedan upp den. Fördriver värdefull tid. Och där ligger hon och blir över. Det är inte klokt, jag skaffar mig själv problem. Så känns det. Även fast hon är i högsta grad levande någon annanstans, så ligger hon kvar här och är inte det. Alla ord som faller till marken. Förut var de rep jag kunde svinga mig i - och nu är de gråa maskar som för länge sedan har stelnat. Jag sparkar lite på en. Den duger inte till någonting. När någon försvinner så är det så mycket som dör. Jag tror inte att jag insåg hur mycket jag gillade de där repen. Det var liksom dem jag klättrade på. Varför har jag alltid behövt rep för att ta mig någonstans?

 

xxx Sedan drog jag på mig hennes tröja. Hennes vars ansikte jag tittat bort från varje gång det vågat uppenbara sig i mitt minne - hennes vars lukt jag helt uteslutit, vars röst jag förbjudit. Jag tog på mig hennes högst brottsliga tröja och släppte in henne igen. Jag hade hoppats på att hon skulle kidnappa mig. Då hade jag kanske kommit fram till något (typ att jag är glad över att hon träffar andra än mig). Istället hände ingenting - minnena förändrades inte. De kom bara lite närmare. Tröstade inte. Förundrade bara, förblindade. Och jag grät. Men kom inte fram till något. Det stör mig så att jag sitter fast. Jag vet liksom inte längre om det är henne jag ska skylla på för att jag är ledsen. Det känns snarare som att jag letar efter legitima anledningar till att gråta.

Iskyla vibrerar mellan väggarna

jag kom hem, fann min syster på golvet, sågspånsbeströdd

hör något om ett slagsmål

 

Det knackar på min sovrumsdörr, jag imiterar en död fågel

han travar runt i hemmet, avdunstar ilskemoln och förvirrad gråt och jag vill

hoppa in i hans famn, för han är min pappa

men jag ligger kvar i min säng

han kommer inte att komma in

dörren är låst

det sista jag skrek åt honom var att lämna henne ifred och sen

skrek jag till mamma att inte ringa polisen

att jag ordnar allting

kanske är det därför hon tror att jag ska ordna allting

för att jag lät så säker

 

Det är illa, faktiskt

med min hals

den har värkt och gjort ont i två veckor nu som om någonting är på väg upp

 

min syster såg ut som en liten älva i hennes alldeles för stora spetsklänning

med sågspåret som glitter

hon var så ledsen

jag skrev henne ett brev, skrev om styrka

skrev att pappa luktar prutt om morgnarna

skrev sånt man skriver när man är säker

när allt ska ordna sig

(det kommer att ta väldigt, väldigt lång tid för oss att förlåta den här kvällen och vi kommer aldrig att glömma den och inte han heller. hur snäll han är imorgon. jag har skrivit ned allt. jag ordnar det här.)

 

Jag vaknar upp en outgrundlig morgon. Iskall nikotindryck målar lektioner blå av mildhet och föromjukelse när jag stirrar dött, stressar fram tankar som inte är mina. Jag tror att jag stoppade undan något i mitt undermedvetna och det har skavt sedan dess. Människor är krångliga, säger jag, från min position. Har du någonsin sett en modell av ett nervutskott? Vi ligger i varsitt rör och är i närheten av men aldrig nära varandra, samtidigt som vi aldrig kan bli självständiga öar.

Platons teorier om kärlek smyger förbi ögonlocken, som fladdrar till efter vinddraget, och plötsligt är allt logiskt i en cirkel. VI ÄR SÅ ENSAMMA I VÅRA PARALELLA SYSTEM. Den närmaste närheten vi har är sexet. När vi tror oss möta andras själar (trots att själen kanske bara är ett påfund, trots att det egentliga JAGET finns i huvudet, är osynligt, och inte kan möta någon annan med möjligt (OBS: teori) undantag för den scitzofrene kanske), så gnuggar vi oss närmare varandra, vill komma in

slutar den aldrig att slita upp de gamla såren

och tandköttet blöder, det svider i munnen hela morgonen. (jag undrar hur mycket blod av de 4,5 liter i min kropp som finns kvar efter allt blod som hela veckan krupit ut ur munnen, sköljts ned i avloppet)

 

Jag skippar lektioner som återkommer, händelser och skeenden är 3D-versionen av de gråa blocken i schemat och dem måste jag passera (igenom, trots att de är solida -jag måste tugga hål på dem i realtid men alla andra skepp runtomkring åker iväg)

 

Jag sitter på toaletten och min mage hänger ut över hela golvet

allas ögon ser mig och jag vet nog att de HATAR MIG

men så minns jag att det nog är projektion

att det är jag som hatar mig (jag ska inte blanda in dem)

 

Jag tror visst att jag hamnade bland droger och att jag

sneddar i solida landskap och total förvirring

Jag önskar att jag hade en kontaktperson,

en lärare,

ett överjag(?) som kunde bre ut någon ordning !!!

 

till lunch brer jag smör på ett sconesbröd jag bakade dagen innan (folk säger att de inte är goda dagen efter men allt smakar kartong nu för tiden så det spelar ingen roll för mig)

 

JAG SKRIVER I VERSALER FÖR EGENTLIGEN VILL JAG SKRIKA:

JAG ÖNSKAR ATT MIN TYSTNAD BETYDDE ATT JAG HÖLL PÅ ATT TÄNKA UT NÅGOT STORSKALIGT

MEN JAG FÖRSÖKER BARA ATT HÅLLA HUVUDET OVANFÖR YTAN

JAG FÖRSÖKER ATT LISTA UT DET ALLRA MEST GRUNDLÄGGANDE

JAG FÖRSÖKER ATT BLOMSTRA I MIN JÄVLA FÖRVIRRING

 

(undernärd)

 

under tröjan är skinnet som fjäll (kallt och knottrigt)

dränk mig i ljummet vatten

jag smög ut från lektionen idag för att inte gå under när alla kollar på

för att plötsligt blev allt svart och omöjligt

igår när jag bröt ihop under matematikplugget så ville jag egentligen gråta mer

så en kan nog se på mig som halvklar

det är nog där skon klämmer

Det som står gömt bakom hennes ord:

en svag lukt av parfym, ett italienskt märke

en mardröm hon hade samma natt om möbler som svämmade över av klorvatten och en pappa som ständigt hotade att komma hem

ett rus av motvilja inför de ljud, lukter och verkliga sammanhang hon idag skulle utsättas för

 

och hon menade aldrig att leka med känslorna S hade för henne

åtminstone inte i efterhand, om någon skulle fråga.

hon hade lagt upp deras första möte som en stor fest:

och fortsatt på den banan(alla har rätt att vara lyckliga, även hon

kunde man ju tycka

och hon behövde faktiskt kärlek den kvällen)

Hela dagen har varit under en konstig känsla av stilla sorg. Eftersom att jag inte älskar någon just nu så hittar jag på kärlekshistorier i huvudet när jag lyssnar på de vanliga gamla indielåtarna. Det är lättare att rikta sorgen någonstans än att ha den flytande i en termos.

 

*glad festival, glad volym*

*hon som åt sitt ljus bland tragisk poesi ger ändå lördag glans*

 

jag ska skicka blickar på låtsas och förvånas över konsekvenserna

jag ska kyssa mig till gungning och köpa ett mindre par byxor

jag ska promenera hem och glömma vart jag är påväg under tiden

jag ska forma maten till fraktaler och somna när jag gjort det

jag ska konkurrera ut skiten och bli maktgalen

jag ska sluta andas och börja använda klackskor

jag ska besöka S på hennes arbetsplats och vi ska gifta oss

jag ska resa till tyskland och byta identitet

jag ska sluta ha sex och jag ska aldrig mer vara naken

jag ska glömma mig själv i en kram, bli kvar i en dimma, segla i maraton över götaälven och dricka mig full i ett dike. jag ska fira min seger, sjunga mig stum när de kollar på och gråter för att jag var så envis/drucken/naiv och galen. jag ska klippa bort en bit av mina lår och posta dem till socialen. jag ska ta sats från ena änden av vardagsrummet och inte sluta springa förrän jag nästan trillat över balkongräcket och jag ska göra det igen. jag ska flytta in i ett kollektiv och bara äta tomatsoppa. jag ska tala silver, tiga guld och spy brons. jag ska stjäla biblioteket och skapa mig ett nytt samhälle med nya regler där ingen någonsin, någonsin ska behöva se sig själv i spegeln.

 

15 september 2014 (helgen jag var själv med Elvira)

G lyfte upp mig mot himlen. Om världen är en låda så har den många håll och kanter, och igår log de alla mot mig. Livet om nätterna är verkligen att föredra, på så många sätt.

Inomhus var syret översatt till glittermaskar, som ringlade runt i luften till hög musik från ett karaokepodium. Vi skreksjöng Carola i en evighet och jag tror att varenda en i rummet applåderade. Jag krockade med lådkant efter lådkant, de sträckte ut sina händer och gav mig cigaretter och kramar. V, som är den enda flatan i min psykologigrupp, gav mig eldiga blickar som fick det att kännas som att jag balanserade på ett räcke - jag tycker verkligen om den känslan. Jag tyckte om hennes kyssar också. Hon sa att jag var ''skinny'' och så var hon orolig över att vara ''den pinsamma fulla'' när hon berättade om sin mamma, men jag sa att jag självklart inte skulle tänka så om henne. Och det var sant.

 

Igår vägde jag ingenting, men nu väger jag flera ton. Klockan är snart ett och jag har fått i mig lättfil med havregryn och äppelkaka. Tiden rusar obönhörligen fram och mina tår har återigen blivit till isbitar och ramlat av.

Att vara berusad är att vara grundlurad på lycka. Somliga är tacksamma för lånet, andra arga för bedrägeriet.

Jag imiterar den sanna romantikern som jag är (jag imiterar mig själv) och skriver texter om lånad glädje. Jag planerar att ta en fika tillsammans med V fastän allt vi hade dagen innan egentligen är förkastat, fastän det hörde till att leva för stunden. Jag förkastar förresten människor. De intresserar mig bara om nätterna.

Jag dricker te. Det är brunt som sjövatten. Hade jag kunnat så hade jag suttit så här resten av dagen.

Jag har inte kunnat ordna mina drömmar det senaste. De är dagarna likvärdiga. Jag frågar dem som är runt omkring mig: hände detta? De skakar oroligt på huvudena. Jaha. Fast sen händer det ändå. Livet är en apelsin och går i spiraler, in i fruktköttet i ständigt återkommande symmetrier. Likt detta är allt jag skriver plagiat på något som hänt tidigare, likt mina ben (som smalnar av i slutet) och mitt tillstånd liknar någon annans, likt mitt sinne och mina tankar, ord och minnen kommit från en plats som dividerats med tusen miljoner och spridits ut som glasglitter över de väntande folktrupperna. Likt detta är hela kosmos, allt vi någonsin kan tänka oss, en enda stor fraktal i en annan i en föregående i nästa. Ja, det är mycket möjligt att den sista fraktalen tar slut där den första börjar. Att vi tror på en evighet, när allt egentligen är en cirkel (eller en apelsin).

När jag spänner benen så nuddar de varandra och ett farligt kittlande uppstår. Jag lägger handen däremellan, slappnar av och blir en deg i konserv, spänner nacknerverna i små signaler för att se om någon hör mig. Jag hörde att personer med aspergers inte kan dagdrömma. Jag förstod inte riktigt. Drömmar finns ju överallt. Kan de inte också läsa, njuta av ord? Se innebörden av en berättelse? Trots att det kanske bara är fantasier (eller verklighet)? Vilka känslor är det som väcks hos andra människor, när de smakar på honung, får en orgasm eller när flygplanet de sitter på lyfter och tar avsked av marken?

Jag tycker i alla fall inte att vi ska vara så hårda med skillnaden på verklighet och overklighet. Förtrycka eskapister och själva låta bli att utnyttja livets kapacitet till fullo. ''Kyss mig då, om du vill utnyttja livets kapacitet till fullo''.

 

Igår kysste jag någon en kort sekund, det var snurrigt på krogen och vi hade visst dansat i en timma. Snart gick sista bussen hem. När jag gick in i köket kom mamma ut ur sitt sovrum, trots att hon legat och sovit i sin varma säng och jag bara var en illaluktande ungdom som inte längre brukade komma hem så ofta. När hon såg att jag grät så började hon också att gråta, och plötsligt grät hela rummet. Jag var i hennes armar och tryckte huvudet mot hennes mage. I efterhand ska jag nog klassa det som en dröm, trots allt. Jag är så trött på att gråta och gråta utan resultat. På att enskilda händelser kan passera utan några som helst trådar in i en fortsättning. Därför är alla mina kyssar drömmar, - jag vill kyssas utan fortsättning. Jag drömmer nog för att drömmar är det enda jag klarar av just nu. Vore det verklighet skulle jag inte våga chansa.

Min mamma gråter för effektens skull, för stämningen. Hon gråter till alla filmer. När det är över tror hon att det är bra igen, trots att det kanske aldrig ska bli bra. Hennes optimism är uppiggande och gör henne opålitlig. Jag drömförklarar henne också. Väver in i spindelnät och lägger i mitt mjukaste drömfack. Kysser henne i pannan. Du är härmed drömförklarad, fina mamma.

Jag fann mig själv uppe i en stor fastighet, mellan väggar av tyg - ett högt tak och ett knarrigt golv, med några få solstrålar som lyckats ta sig igenom bomullsgardinerna och landat på min nakna hud - omhändertagen som om jag vore under vatten. Jag lutar mig åt vilket håll jag känner för - de tar emot med sina accepterande blickar och penslar, studerar linjer, mäter med ögonen, målar av mig som jag är. Nu finns det inga utvägar - den ultimata sanningen är denna. Jag njuter av den absoluta känsligheten som finns i rummet - hur vackert det är när sexton personer använder alla sina sinnen till att läsa in ett rum, och hur lycklig jag var som fick ta del av det, som fick sitta i mitten - genomborrad av solstrålar och brännande konstnärsbetraktelser som laserstrålar.

Jag förkunnar vapenvila med min kropp - något av det skönaste på länge, länge. Skönare än de hundra senaste kyssarna och de hundra senaste förlorade vakentimmarna, vigda åt drömmar och andra slags extaser. Tre pauser på tre timmar: vi dricker kaffe (jag dricker mitt svart, jag som knappt gillar kaffe, vad har jag tagit mig hädan för vanor? Det var gott), jag får se målningarna och kliver runt som en stjärna i den lånade kimonon. Stämningen är avspänd och intensiv, tyst och trevlig. En dam i ena hörnet viskar: Felicia försvann... Felicia adjö - vi måste alla dö- med ett leende och jag sträcker på nacken och vrider mina kroppsdelar ännu ett varv på klockan, hittar ännu en position som ser omöjlig ut från vart man än kollar.

Natten grep mig med sådana mardrömmar

att livet i övrigt kändes skönt i jämförelse

och lättnaden jag kände på morgonen när jag vaknade upp till insikt

gav mig nästan tårar

 

Jag har spillt för många tårar över för många dårar

Ja, gårdagen var även den en mardröm

jag ska inte ens skriva om den, inte nu

tills dess får den bli dagen- som- inte- får- nämnas- vid- namn

Men jag tror att natten ville skydda mig, skrämma mig till lättnad

istället för att som motsats ge mig sköna drömmar att vilja klamra sig fast vid och ett enormt

bakslag om morgonen, en enorm trötthet till frukost

Så: jag tackar natten! För sin konstruktiva grymhet.

 

Jag önskar förresten att jag kunde säga att jag inte kunde sova. Hade jag lidit av sömnsvårigheter så hade jag kunnat gå till en doktor som skulle förstå mig och ge mig tips och råd för att bota det här tillståndet vilket jag inte förpliktar. Jag önskar att jag kunde säga att jag tappat matlusten, och att jag önskar mig en bättre aptit - att min sorg följde normen och kunde hanteras som alla andras. Men sanningen är att jag sover jättebra. Enda skillnaden är att jag vaknar tidigare, för att se på klockan, och somna om igen. Detta tvångsmässiga beteende, min lätta sömn, stör mig inte så mycket. Men jag har ju aldrig prioriterat mina egna behov, sådär konsekvent primärt som jag har hört är bra för hälsan och självbilden. Jag har ju alltid tänkt att det är okej med lite ändring, som egentligen är mig mäkta obekvämt, för att jag kan stå ut med det. Inte heller har jag reflekterat över varför jag måste stå ut med det.
Sanningen är att jag nog också kunde äta, om jag inte hade haft den här sjukdomen (är det jag? Är sjukdomen mig?) som kryper runt axlarna på mig. Men den kan jag stå ut med. Den gör mig gott, också. Den förbättrar mig (jag är fortfarande ganska stor men jag ska bli mindre. Det är ett faktum).

Jag hade kunnat gråta och ta emot alla kramar, fina ord och bra vänner, om jag bara kunde klura ut allting. Om jag bara förstod sakernas tillstånd och kunde rada upp mina problem och kyssa dem på nosen. Visst, jag var bra på stresshantering - i teorin, men när jag stod där omringad och med snorsmak i munnen så förstod jag ingenting, förutom att jag var blottad: min kropp, naken- ful och smutsig - ingenting jämfört med dem. Jag förstod att jag inte kunde vara en fruktansvärd person om jag samtidigt var ingenting - ingenting finns inte, och jag - tror iallafall - att jag fanns. Det hade dock varit att föredra att vara ingenting, än en fruktansvärd person. Jag har ändå moral och en uppfattning om rätt och fel. Min världsbild må vara skev och olik din, men jag förstår.

 

> Eller? Sakernas tillstånd förändras, förvärras, förbättras - de är i ständig rörelse och allt tycks ha en konstig anknytning till månen. Och förresten: hur skulle jag någonsin kunna skriva en bok?

 

Jag hade kunnat skriva böcker, om mina ord inte var resultat från diverse skrivkrampssituationer - stötaktigt utspottade i min brist på samband och reson. Men kanske är det på grund av... Sakernas tillstånd?

 

Vilka saker?

Mitt humör - min verklighetsuppfattning - som är i ständig förändring, har nog inte egentligen att göra med några saker. Möjligtvis små triggers runt omkring mig - men dem kan vi inte beskylla. Allt är mitt fel. Min vardagliga panik. Min bristande förmåga att hantera stress. Jag skyller på pappa också. Mamma. Lägenhetstrubbel. Sakernas tillstånd.

 

Jag hade kunnat vara arg på V för att hon skrattar när jag pratar, för att hon kallar mig söt. Istället säger jag ingenting. Jag träffade E i en av de mest förvirrade av tider. Hon tyckte också att jag var söt. Egentilgen var jag bara förvirrad, och försökte göra det bästa av det. Med V har jag absolut inga baktankar - förutom oskyldig flört jag kan inbilla mig vara förtjänt av. Det är skönt. Att. Låtsas. Höra. Till.

 

Jag hade kunnat gråta idag när det var skolfotografering. Jag hade kunnat fylla en hel skolkatalog med tårar, så att de blev fuktskadade och inte gick att sälja. Men ingen vill minnas en dålig dag. Jag sträckte på ryggen och såg stelt in i kameran. Jag har nog inte den där naturliga "glad skolungdom från Sverige"- looken, för hon justerade hela tiden min näsa - som skulle peka ned så att man ser mina runda ringar under ögonen, inte stolt uppåt som jag brukar ha den - och huvudet skulle vara på sned. Jag tänkte på bebisfotograferna som fotograferat sovande bebisar, placerat dem i olika poser - att de sett döda ut på bilderna, men att det nog varit behändigt då de är så otympliga när de är små. Alla i klassen satt i samma poser, onödigt livlöst när vi kunde ha suttit hur vi ville och uttryckt så mycket mer. Kanske hade vi kommit ihåg dagarna när vi bläddrat igenom katalogen i efterhand.

Nedrans kontrarevolution.

Imorse var jag en helt annan person. Jag vägde mig och inget hade hänt, så jag ville dunka huvudet i golvet men katterna var överallt runt fötterna på mig och jag var redan sen till skolan. Behövde tvinga mig på en positivitet för det var så många ställen jag behövde vara på och så mycket jag skulle få gjort så dagen försvann fort, som en bäck, medan jag gick runt med det där glaserade dockansiktet - den sortens som blundar med båda ögonen när den tippas bakåt och går runt med ett leende som aldrig når ögonen.

 

''Jag behöver goda nyheter'' sa jag till L, och tittade bort. Tvångs-positiviteten är tung och gör en ologisk men jag skämdes över att så mycket handlat om mig det senaste. Vill barmhärtighetsmörda alla mina relationer, försvinna med ett förlåt och en ödmjuk bugning. Någon vet nog hur det känns att vara så himla liten. (Det är skillnad på att vara ödmjuk och att sakna självrespekt. Det är skillnad på att vara intellektuell och intelligent - det var inget, jag försöker bara fundera ut vem jag är)

Frågar mig, andra och min kalori-app hur många kalorier havregrynsgröt innehåller. (Havregryn - typ 3 kcal per dl, och vatten= 0 kcal, men det låter ju för bra för att vara sant). Alla säger olika. Jag måste hitta en ny diet. Ingen har havrekoll.

 

Jag drunknar istället i hemtentor, äter skorpor och dricker kaffe. Trivs med att vara lite ''light'', stressad och kultiverad på samma gång. Det är en snygg livsstil och du slipper liksom känna något.

Sättet jag styckeindelar har tydligen alltid varit fel.

Antingen ska det vara på detta vis. xxxxxx  xxxxxxxxxxx. xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx.  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx

Utan blankrader. Xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx

Tätt inpå varandra. xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx

 

Eller i enskilda stycken xxxxxx xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx xxxxxx xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx

 

with no strings attached xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx xxxxxx  xxxx xxxxxxx xx xxxx xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxx xxxx  xxxxx xxxxxx xx xxxxxxx xxx  xxxxxx xxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx

men själv tycker jag att en

variation är

 

snyggast. Så jag ska hålla mig till det och få anmärkningar på varenda tenta.

 

Förlåt, är så osammanhängande. Det är den där stressen. Jag borde bara sova, men jag kan inte sova, för jag har sovit på för många soffor och min axel gör ont sen en vecka tillbaka.

Väggarna är ekbruna och kramar mig. Jag har allting i mina händer, och jag uppskattar det - trots att materiella och metafysiska ting aldrig kan bli ägda, utan lånade eller avnjutna under en begränsad tid. L's mamma sa att det märks att jag bara försöker överleva när jag tänker sådär. Snart flyttar jag igen, har bara den här helgen kvar hemma hos dem. Aldrig har jag känt mig så trygg när jag bott här. Jag har inte heller kvävts av den där ensamheten, som alltid tyckts ha förföljt mig - tills nu, och självklart kommer jag att sakna det, men med tanke på att allt är temporärt så är jag glad för hur länge det varade, och jag är glad att jag i slutet fortfarande bara har mig själv att dras med.

Vi satt på varsin sida cafébordet, jag och min pappa - var det en månad sen jag såg honom senast? Hans skägg var längre och ansiktet såg sårbart ihopsjunket ut, huvudet avslöjande äggformat. Det var kallt ute och jag hade gråtit hela vägen dit. Han var sen. Inte som i lite, utan två timmar sen. När han tillslut dök upp ville jag gråta igen. Tårarna som borde ha rullat på mina kinder var natt spenderad på en soffa, i sömnlösheten som varit mig hack i häl alla de där nätterna, låg alldeles inom räckhåll - erbjöd sig att översvämma, men jag behöll lugnet. Sippade på mitt kaffe på cafét jag valt ut för att han hatade just sådana där cafén- talade om inget annat än små saker.

Hon är som ett tåg i lägenheten - kör i rasande hastighet över våra tår, gråter när hon ger min syster sina piller, lagar frukost, går tillbaka till sängen. Klockan är fem på morgonen och jag befinner mig visst på fel perrong. Ute i luften minns jag att jag har glömt att duscha. Sedan röker jag min sista bra cigarett (resten är hemmarullade och jag är så dåligt på att få det rakt). Jag trivs på Centralstationen om morgonen, det känns som att vi är på en flygplats på väg mot roligare karriärer. Varje morgon är en energikick från potentiella verkligheter. Dessutom får jag sitta så nära min hunger när jag stirrar ut genom tågfönstret, tämjer kroppen till ett sömnlöst levande. Jag vill inte prata högt om min ätstörning, vill inte att deras ögon ska trilla ur när jag äter eller ta sig friheten att berömma mig. Jag vill inte dela med mig alls, faktiskt.

Hon funderade på ifall hon skulle cykla iväg någonstans eller bara gå och lägga sig. På nattduksbordet låg en dikt hon en gång skrivit, under en av hennes ensamma dagar. Det satt en klump i hennes mage och tårar i ögonvrårna. Hon var rastlös, rastlös, rastlös och allt var så oproportionerligt tragiskt. Till oproportion förlorat. Han kom in i rummet och sög ut all värme. Hon orkade inte ens spy tillbaka det hon ätit. Magen var hård som en bränd bulle och situationen sig lik. Hon brukade tänka på sin kropp som en maskin, ett system - fascineras av blodådrorna och tankarna som for runt därinne, transportleder och celluliter som små fartränder. Nu ville hon inte alls tänka på sin kropp. Hon ville bara stänga av. Stängde bara av, och där låg den gamla dikten och log. Gammal musik ekade och på fredag var det fest. Yes, vi går vidare, snart blir det julafton. Och yes, ungdomar är larviga för de bjuder på tacos och torkar av skorna innan de kliver ut (genom farstun, över åkern), vill inte sprida någon form av trevnad. Luft är gratis men upplevelsen skall kosta oss.

 

Jag minns när hela min familj bodde tillsammans och inte som de enstaka blommorna som växer utspridda längs vägen, jag minns hur jag brukade sitta i mitt rum medan de tittade på tv. Jag brukade förakta hur de tittade på tv, skenbara bingolottofamiljen som låtsades att allt var så väl - hur kunde de dela soffa när de annars var så osams, var inte allt en lögn- samtidigt kunde jag inte sova utan ljudet, det var som att allting ändå hade ordnat sig. De satt därinne, om kvällarna försonade för fredade dokumentärer. Familjens ojämna tankespröt fast i samma rum. Min tröttsamma jävla familj, men samlade. Jag hade kunnat gå in till dem, sätta mig mellan soffkanten och kudden (det skulle alltid finnas plats), men jag satt i mitt rum och lyssnade och skrev dikter om bingolottofamiljer och försumbar lycka.

 1 dec 2014

vaknar klockan tio, missade visst att gå till skolan och missade visst att vakna över huvud taget på bordet står ett glas gammalt vatten som jag dricker sen tar jag av mig tröjan och tar på mig en ny tröja men det var inte tröjan som luktade äckligt utan det var visst jag

 

förbannar att det inte finns någon lugn musik att lyssna på, lyssnar istället på tystnaden men den får mig att vilja gå och lägga mig igen och då kommer jag att missa bussen (bestämde mig för att försöka hinna till sista lektionen)

 

förbannar tjejer med långt hår som skrattar vid hörnet. jag har kysst en av dem, hennes tunga var som kalkon, rökt efter tusentals halsbloss. hennes röst ramlar och skrapar mer än någonsin tidigare och når inte ut mellan nariga läppar utan studsar några gånger innan den ligger död vid vägen

 

skriver aggressivt - känner mig arg. arg på drömmen jag drömde inatt, när jag klättrade på fasader till ett tak där jag kysse E. arg på att E är så bra på att kyssas och att jag drömmer fast jag inte vill. arg på min syster som försvinner och dyker upp och är tyst i telefonen när vi gråter och håller handen hårt. arg på vintern som gör en kylig och vacker, på bingolottofamiljerna och dårskap. arg på ovisshet, mamma och pappa. arg på objekt och subjekt, horisontellt och vertikalt, fysiskt och mentalt. arg på brutal terminalfestival, dekadent folkdans under frusen idrottsmark, kapitalismen, kränkta vita män och på dig.

I hate it here, I fucking hate it fucking here. It's not even fucking worth it. Nothing is fucking worth anything. Panicattacks all over. I wasn't able to step out of the car. He wouldn't fucking shut up with his goddamn lies and ofcourse I would cry, ofcourse he would pet me over the head and say: it's allright. Like it was my fucking fault.

 

Ni var fler som läste min blogg under julafton, fast jag ingenting skrev. Det är jobbigt på så många sätt nu och stundvis finns det inget sätt - inget ljus alls. Jag mår bra när jag är hög, och stundvis nykter. Funderar över hur det ska bli när vintern är över - det känns som att kylan - kläderna - att man måste gå långsamt när man är ute - som att det skyddar och trubbar av. Att sätta sig ned och ta en kopp te för att man fryser. På sommaren kommer jag att vara utslängd på gatan utan skydd mellan min brännande hud och yttervärlden. Utan pauser, långsamma promenader, utan undanflykter. Havet är varmt men mitt hjärta kommer att vara kallt, kallt, och bulta sin väg ut ur kroppen medan andra kroppar handlöst kastar sig i vågorna, och jag ligger kvar på stranden och blöder. På sommaren kommer begravningen vara över, min stad kommer att ha glömt allting och jag kommer att bo någon annanstans än där jag bor nu. Den här gången vill jag inte att vintern ska ta slut.

 

Jag försöker skriva ett tal till min systers begravning. Vet inte om jag ska peka ut hur absolut hjärtekrossande allt är eller hur ledsen jag är eller hur hon har fått frid nu. Vet inte om jag ska skriva någon sorglig sanning. Jag har bara legat i sängen de senaste dagarna, ätit smörgåsar och choklad. Jag har drömmar om henne varje natt, ändå vill jag bara sova. Jag drömmer om saker vi hittar på tillsammans. Jag övertygar henne om att hon inte ska dö. Jag drömmer om sätt hon kunde fortsätta månaderna på. Sen drömmer jag att hon dör, igen och igen. Jag försöker skriva mitt tal. Vet inte vad jag ska ha på mig.

 

 

Allt är så himla turbulent just nu - efter den här åkturen kommer jag verkligen att vara yr på riktigt. Jag känner min ryggrad. Men jag är inte smal. Jag äter mig proppfull. Men jag är inte mätt. Jag gör allt jag kan men är aldrig klar. För två veckor sedan hölls en begravningsceremoni för min lillasyster. Den här veckan har vi premiär med en teaterföreställning och nästa vecka med en annan. Om en månad flyttar jag hemifrån till min egen lägenhet. Igår fyllde jag arton år.

Hon är bra, och jag är en hel revolution. Det är torsdag, jag är full, och vi kysser varandra. Efter ett tag finns det inga undanflykter längre. Hon är bra, jag är en revolution. Hon är full och jag är full, teatern är över för den här gången, nästa vecka är det nya tag. Hon säger att det enda som spelar någon roll är vad som händer här och nu. Jag håller inte med. Jag är överallt hela tiden och där och då är jag där jag vill vara - mellan hennes läppar. Och imorgon, någon annanstans. Jag tänker mycket på allt som har hänt. Det ger mening till det som händer. Jag hade nog inte klarat av att födas pånytt varje dag. Men på en plats möts vi, mellan cigarettrök och ölglas. Och vi ser varandra.

 

dessa kvällar tänker jag på vad jag hade velat säga

saker som: det här är det största och sista beslutet du kommer att fatta
och även det dummaste
för du kommer att ångra dig så mycket efteråt när du ser vilken skada det gjort
hur enkelt allt kunde lösa sig EGENTLIGEN

 

vet du vad jag tänker när jag själv vill dö
Jag tänker: vad som helst
Vad som helst nu, utom det

 

Rym hemifrån, hjärtat

skolka samvetet bort
Spring som vinden
lifta till Tyskland
vänta och se
Hjärtat, det blir bättre
Du är så duktig
Du har så långt kvar och jag älskar dig

jag älskar dig i Tyskland, Frankrike och här

 

; Sådana kvällar måste jag påminna mig om att hon var ingen dröm;

trots att jag tror det ibland, för hon var too good to be true för att sedan försvinna. (Hon var too good to be true och sen rycktes hon bort från mig, med vaga föraningar, verkligheten ryckandes i mina lemmar - och jag vaknade).

 

Och det är bättre nu - jag tänker tillbaka ibland, på den jag var natten hon dog - var så liten och så chockad, jag vill aldrig tillbaka dit - jag minns ingenting de där veckorna, men nu kan jag iallafall gråta normalt och jag kan äta igen (men sånt stoppar jag så gott det går) - men. Ibland är den tillbaka som tidvatten.

vill bara sjunga be-bop-a-lula men inga kläder är rena och om jag sträcker ut mig så nuddar jag gitarren så jag kurar och försöker somna om så att den inte ska trilla ut ur mitt bo, skrälla och sätta huset i gungning

 

vill ha något att lyssna på men jag tror att håkan, regina, conor, jonas alaska, mikhael, kimya, keaton och resten är trötta på mig och jag är kanske lite trött på dem jag med (typiskt mig att falla för några sorter och sen aldrig kunna falla igen för att det inte finns några så bra och aldrig kommer att finnas, och så gillar jag ju bara några av deras låtar och det är också typiskt mig att nöta allt som är vackert och ledsamt och sen inte ha något kvar), så jag tar en promenad där jag fryser och röker upp mina sista cigaretter som jag fick av någon på en fest, någon givmild typ, går runt och tänker på ingenting mest, fantiserar om att jag är jagad och hamnat i den här världen för att bryta mig loss från precis allt

så luktar jag även äckligt, men det försvinner inte hur mycket jag än skrubbar, stanken kommer inifrån, det kanske bor något i min näsa, allt luktar så äckligt, förutom när jag är utomhus där det finns en hel rymd av dofter och de dåliga försvinner med vinden, inomhus måste man ju umgås med de

 

jag vet att imorgon kommer jag klä mig så snyggt så snyggt för mina snyggaste dar är också mina sorgsnaste (det är ett dåligt tummått)

 

adjö

 

Den här dagen är verkligt full av tristess. Extrem frånvaro av glädjeämnen. Jag ska försöka lista ut varför jag mår kasst, och kanske glädjas åt att åtminstone veta - men jag tappar förmågan att tänka när det verkligen gäller. Samtidigt så finns det så mycket att göra och jag längtar efter att fly hem till mig, in i mina raggsockor med min egna jazzmusik och mina hemlighetsmakerier. I två veckor har jag bott där nu och ja, där hemma går det lättare att andas, precis som jag vetat att det skulle.

 

(Allt det här, och en hel del andra saker, vill jag berätta för min syster. Men allt har sin tid, och när hon fortfarande levde - ja, då hade jag inget att säga)

21 april 2015
Månen avtecknar sig i all sin apelsinrödhet-  diskret, mot skivorna av ridåer som är himlen - för det är lätt att tänka sig, när den ser ut just sådär, att himlen är gjord av skivor - plexiglasridåer som ligger mot varandra, skalas av till sin kärna, eller kläs på igen - aldrig i sin sanna form utan bara i gestaltningar. På stigen där nere springer jag hem, för jag vill så gärna skriva om månen och varje gång det är något jag vill skriva om har jag visst inte penna på mig. Jag springer för inspirationen, som så många gånger förr lämnat mig som vattendroppar i fartvinden.

Jag bröt ihop efter att jag hade sett en teaterpjäs med min kära teatergrupp - jag säger kära, fastän vi inte är varandra kära, de känner mig nämligen inte, de bara vet saker om mig. Tyvärr så råkade alla se, och efter en lång stund när jag var halvvägs genom att lugna ned mig så fann jag mig promenerandes hem med en av dem, förklarandes hur det funkar med mina ångestattacker och att hon inte behövde vara rädd. Jag skakade fortfarande i kroppen. När vi skildes åt klappade hon mig på ryggen, som man klappar någon som förstår mindre än en själv, och jag utvecklade det till en kram bara för att behålla kontrollen. Ändå sa hon ”ring mig om du behöver något”. Så kanske ringer jag om jag behöver låna lite mjölk. Om jag får slut på blomvaser till mina olivträd. Men ringa och tala ut?

Jag hör hur jag låter, hur motvillig jag är och det är ju inte rättvist. Jag förstår att det är svårt att veta vad man ska säga. Men jag ville ju bara att någon skulle ruska om mig, ta mig på en promenad, låta mig gråta. Och för en gångs skull, har jag inga lösningar.

Jag satsade allt en gång, och trodde att det skulle bli som jag tänkt mig. Igen och igen. Jag hade ett paraply som var precis som det Scarlet Johanson har i Lost in Translation, och jag gav det till min flickvän när det var november och vi fortfarande var kära. Jag skrev citat och ritade mönster på insidan. Sverigenätter är så ofta regniga och alldeles utan stjärnor, sa jag, men kanske gör det här dem lite, lite bättre. Varsågod. Ibland finns tankar, dem du letar efter i himlen, närmare än vad du tror. Fast det har alltid varit något särskilt med min syn, för bra ideér går inte alltid hem när jag tycker de verkar som klarast, för egentligen är jag ännu en vacklande dåre med suddig blick. Åh, vad ska jag säga till dig när du frågar hur det står till? Allting skaver, från kläderna jag inte kan göra mig av med utan som måste drapera min kropp som bandage majoriteten av dagarna, till besluten, känslorna, att leva själv, att leva, jag förstår inte hur jag kan stappla runt i min dåraktighet men ändå vara kvar på ruta ett ett ett ett. Hon brukade kalla mig naiv och dumdristig. Jag är inte sån längre. Jag skriver ingen poesi. Jag drömmer inte i timmar. Jag gör ingenting av det jag tyckte om att göra. Bara vuxensysslor, för dem är de enda som passar in i mitt nya vuxenliv. Och här, på min lilla blogg, i min lilla frizon, är jag rädd att skriva sånt här. Till och med det har jag tappat bort.

 

 

En annan person, en annan dag, är kär igen. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit de här orden, men varje gång hon blir det (och det är inte så ofta) så kommer allting tillbaka, samtidigt som allting försvinner. Den sortens känsla. Samma slags avundsjuka gestaltad i min gamla, gamla kropp. Men jag vill inte bli kär igen.

    Jag vill att hon (en tredje person) ska flytta långt bort åt helvete och jobba på något slags "jag är ledsen för allt jag gjort"- tal som hon aldrig vågar hålla, kanske rensa fiskskal om dagarna för att betala för någon futtig lägenhet som alltid luktar, allting luktar fisk, utan att kunna låta bli att tänka på vad hon gjort, ångra sig, tänka på mig, medan jag i ett parallellt universum går vidare (jag vill så gärna gå vidare). Jag vill att hon ska se sig själv krympa i mina ögon, krympa bort till ett litet torkat gruskorn i någon annans sandhög. Så varför är det tvärtom?!

 

Varför ältar jag? Någon måste ju älta. Men denna - arbetsindelning - känns inte rättvis. Skrattar åt mig själv. Verkligen? Igen? Det är som om jag var olyckligt kär. Ja, det känns så. Jag saknar henne - jag hatar henne - jag tycker om henne - jag är arg på henne - jag kan inte äta när jag ser henne, inte verka normal. Äsch. Har ju värre problem egentligen. Är så jävla trött på att vara skadad. Varför ältar jag? Hon är inte min typ, hon bara fick det att verka så, och förresten suger hon på tango.

Hans ögon var tomma som om de var glaserade och han såg ned i marken som om han förväntade sig att något skulle dyka upp därifrån, vad som helst ur allt det här hopplösa, dödstrista, och även fast han är min pappa så kunde jag inte komma på någonting att säga. Och därför gråter jag.

 

jag satte mig upp; mitt kortklippta hår kan inte längre vara vilt (jag sa till min mamma: jag känner mig som Samson, de har klippt av mitt hår, alla krafter har rycks ifrån mig, min mamma sa: det är inte så illa, jag sa mamma lyssna nu det här är så jävla illa det kan bli, och jag pratade inte längre om håret, det är en futtig del av mig som jag ändå förklarat avstånd till, men vi kan inte prata längre, kanske är det jag som bygger stängsel och varningsskyltar, men jag vill ju bomba mitt land i fred, ni får gå någon annanstans med er jävla kärlek och ert jävla sorgearbete. Det är självömkande ord, men jag vet inte längre hur balansen ska se ut, när det kändes som att jag redan berövat er på alla skatter, sympatiskurar, falska leenden och rynkade ögonbryn sa hon: du måste ta åt dig mer, så jag ser på alla halvfärdiga tankar, halvfärdiga ord på nattpromenad, fallfärdiga mord i sovrummet och gör vad jag gjort förut. Jag skriver listor, tar bussar, ser på serier, klappar katten, tvättar all tvätt och städar hela lägenheten och låter hela tiden bli att känna (skriva, sjunga, skapa) tills jag torkat upp det sista av mina egna spillror så att jag äntligen kunde formulera svartstal till de som ropat på mig så länge)

 

Jag satte mig upp, för jag hade bestämt mig: om det blir värre nu, och om åren blir längre, och om sängarna blir kyligare och oktober aldrig försvinner utan mynnar ut i ett blått jävla december (åh, vad jag hatar december, och alla andra månader, fyfan jag vill skrubba bort er från min hud. Ögonblicket efter att jag blivit klar med min tatuering, när jag såg det fastetsade bläcket, så visste jag att det skulle komma en tid där jag skulle försöka karva bort det från huden, när jag skulle känna mig så klaustrofobiskt fastetsad i den här jävla världen under den här jävla huden och få ett utbrott, kanske skulle det vara på de sista stroferna i historian om Felicia, kanske skulle jag inte nöja mig med bara tatueringarna utan fortsätta in under och skrubba med stålull, blodet skulle strömma som tållöddret gör i duschen, jag skulle vilja tvätta mig ren, skellettet är kladdigt så jag tar aceton, ren sprit, barnängen och vatten. Jag sa till mina tatuerade vänner: kan ni också känna konturerna om ni bara ligger och fokuserar på dem? Alla skakade på huvudet inför min oroliga uppsyn. Jag är för verklig, för förankrad i den här världen, det är mitt problem). Om det blir värre nu, så står jag bara ut högst tjugo år till. Det gör så jävla ont att leva.

 

Det finns dagar där jag inte kan släcka min törst med vatten. Det finns dagar då andra människor tycks vara det äckligaste som finns. Det finns dagar när jag känner mig manisk men också får flest saker gjorda. Det finns dagar då jag inte längre kan styckeindela texter (det är som en tvångstanke jag vill undvika, där jag halshugger orden oläsliga). Det finns dagar då ingenting hjälper.

käkar ipren, inte lärt mig någon maxgräns, tar kanske fyra åt gången. när huvudet gör ont är det en otålig smärta och jag vill inte missa dagen. goddag familjeliv.se, goddag apelsinjuice som smakar snus och cigg som smakar aska

 

som krossad is

jag lägger bort alla tankar och försöker hålla fast mig själv på den här planeten

ett par vinröda kängor och en plötslig gitarr

en låt alla kan texten till

ljuder vänligt

och jag undrar

om alla är lika trasiga som jag är just nu

om deras tidsuppfattning ramlar efter

som min gör

 

På en balkong jag bott på senaste halvåret

fryser mina stulna blommor till is

jag hoppas att hjärtslagen bara tar en paus

att allt ordnar sig

 

Du viskar: allt ordnar sig

stryker undan mitt hår och kysser mig på kinden

jag märker att mina tårar lagt sig på tröjärmen

gjort det ljusgråa nästan svart

att allt mitt "suck it up" och veckor av bistra, samlade miner och ihopknipna läppar

rinner rätt ur mig

och jag säger till dig

till mig

till armén som bombar utanför den låsta dörren och har gjort det de senaste åren av mina sextio minuter:

jag är så rädd, så rädd:

kan någon rädda mig?

 

En barnvisa som blev min tillflyktsort

är virad runt huvudet som en krans

jag stiger ut ur himlen, ramlar på piedestaler och försöker ta mig tillbaka till vem jag var

när jag kom

för jag är borttappad ikväll.

 

På en balkong dagen efter

bland nedfrusna stulna blommor

från nedfrusna stulna dagar

bland tillfällen jag varit för full för att hitta hem

eller för förkrossad för att låta bli en souvernir:

en liten stöld för att göra något fult till något vackert,

sitter jag under en blå filt och röker dagens första cigarett

trots att det är kväll nu och jag snart ska sova

allting snurrar fortfarande, men jag har viskningar i mitt öra

jag har vänner på mina gator

 

Jag är knappt tonåring längre. Jag vet nästan vem jag är nu, och känner till mina egna världar. Dina ögonfransar skrämmer mig, och jag tittar bort. Jag njuter av min ensamhet i en städad lägenhet men lämnar alltid i god tid innan jag faller ner i någon spricka. Jag halkar inte på snön, jag minns att köpa cigaretter innan mina tar slut. Och jag vet vart jag har mina vänner, jag vet att de står precis bakom mig.

 

Någonstans är jag bara så himla glad över att jag har dem, och jag vill ge dem hela mitt liv och tusen fler.

jag ser på dig att du saknat dem

kanske hela ditt liv

så kort har det varit och du vet inte ens vart du står

och var du än går

ekar drömmar om stjärnhimlen

när januarivädret tittar förbi och

blockerar mörkret för dig

 

(Som förblindad låg jag på golvet och

höll på att drunkna i en förstor jacka

längtade efter att sova

hade spytt upp det lilla jag hade kvar

ingenting kändes vackert då

och otacksamt nog inte heller nu

Varför ber vi om känslor?

jag står hellre på en scen och skriker ut dem

jag gör omskrivningar i någon slags poesi

och stänger ute verkligheten tillräckligt mycket

för att stjärnorna i mina drömmar ska

kännas tillräckligt verkliga

som ett jävla tidsfördriv

medan jag funderar

som jag ju gör så mycket nu för tiden)

klockan är halv tio så jag tänker: skönt, nu är klockan tillräckligt mycket för att gå och lägga sig igen

vakna upp imorgon och bara *fortsätta*? usch

nu har jag ju åtminstone skrivit ned något

ett äckligt litet bevis på att ännu en dag passerat? en markör för att jag fortfarande lever?

är typ *feminist*och *vegetarian* och *kulturintresserad, *pk*

och alla bara *vem bryr sig*

*vad vill du oss*

*skriv kort om dig själv och varför du söker till den här skolan*

jag bara *jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din?*

*snälla vill bara ha någonstans att ta vägen?*

*jag har drömmar jag med*?

??

 

har typ laddat ned något så att jag kan se på netflix i alla länder

och jobbar på att ha ett tryggt liv och trygg bostad

t.ex ordnade kylskåpsmagneter så att alla blir rädda för mig

så jag kan producera samhällssatiriska texter där jag ifrågasätter "känslor" och "poesi"

och vinna lilla augustpriset och komma på galan i något välstruket, typ kavaj

dricka vin med lillfingret som spretar och bara

"ungdomar är så naiva"

"den här texten handlar om självinsikt"???

 

frågetecken överallt

jaja

älska allt

 

ps: skillnad mellan att vara liten och äldre: tror inte lika starkt på "kärlek" :))) :((( win or loose?? det ser ni i nästa avsnitt. eftertexter och reklam

Hårtoppar frasiga av elektricitet och energi som dunkar ut i golvet, genom sladdarna, genom mina fötter, bort till bakre änden av rummet och sen vidare ner på kungsgatan. Musiktoner - raspiga röster, som ritar sicksackmönster i mitt huvud. Senare ritar jag det mönstret i bordskanten. Många ögon som slukar mig. Jag låg i en säng med rött överkast och L låg liksom med huvudet på mitt bröst som om hon lyssnade om mitt hjärta fortfarande dunkade. Sen så pratade hon tyst, men så otroligt klart mellan mina hulkningar och jag menade vad jag sa med att hon är den enda som kunnat tygla den där paniken, för hon är den enda jag visat den för. På det viset. Hulkningar så att det gör ont i bröstet. Jag kommer dö. Scenariorna ser olika ut. Vaknade klockan tre inatt, släppte ut min katt, drack ett glas vatten, det gjorde ont i bröstet och det var ångest. Tänkte nu kastar jag mig från balkongen (ganska kort fall) eller går och lägger mig. I skolan fick jag ett fint brev av kära älskade Fikus och jag grät en skvätt mellan mina filmredovisningar. Att jag har så fina vänner som tror på mig när jag inte gör det och jag är så otroligt tacksam. När jag dricker te med mina vänner så att jag mår bättre kan jag dricka te igen när jag är själv och få dem där kramarna från insidan. Senare. En hand på mitt bröst ganska oväntat och jag fick obehagliga bilder och minnen och kände mig lite rädd resten av dagen. Olustigt. Några dagar tidigare. På en buss, och jag hoppades på att bli kysst. Sedan träffade jag mitt ex och mitt andra ex och det var lagom stelt, åt falafel med vitlök och spillde över mina lår och skrattade till en extra glad poetry slam vi lyssnade på. Stod i en dusch nyss och planerade inför imorgon och bestämde att just nu: så känns inte allt lika jävligt, och den känslan ska jag klamra mig fast vid.

så har jag träffat en tjej som citerar dikter på tu man hand, även med tonläget och samma dramatiska pauser som poeten använder när den läser sina dikter i ljudböckerna hon laddat ned

och vi har träffats bara två gånger, haft sex och hon vet att min syster gått bort men blev inte rädd för mig och mina jävla känslor. Vi känner inte heller varandra så bra än (så det finns massor med tid att ångra sig).

 

Om jag ska vara subjektiv, så håller jag kanske på att bli förälskad i en jävla dåre

fast jag är så rädd att falla

Min vän sa: jag ska satsa allt nu, på en himla kille

och jag sa: det är nog det modigaste du kan göra

 

Hon är noga med att jag säger alla orden först, så jag trevar mig fram

det var mörkt men vi hittade alla ställen på varandras kroppar

så självklart när hon fick orgasm, så självklart att kyssas så mycket

hennes läppar var kalla mot mina heta och det var skönt, som om vi kompletterade varandra

som om vi var en del av balansen i världen (ta och ge, ont och gott, fult och fint)

och imorgon ska vi ses igen

och nej, jag har inte kunnat sluta tänka på henne

och ja, jag har letat och letat i hela min lägenhet bara sådär i förbifarten när jag gjort andra saker; lyft på en bok, kollat under sängen och under täcket, om hon kanske av en slump lämnat en lapp eller en lukt eller ett kvarglömt föremål, inte hittat något än men skrymslena är många, nätterna långa och snart ses vi igen

orden om henne blir fula på min blogg, fula på svart och vitt, så mycket därbakom och runtomkring dem som borde få blomma ut och kanske går allt snett och jag bevattnar orden och blommorna med mina tårar, men kanske går det superbra och hon gillar mig och snart är det sommar och hon flyttar till stockholm, jag orkar inte tänka på hur det ska vara och hur det kommer att bli. Finns tillräckligt mycket ångest ändå. Nu är nätterna fyllda med knulla och ölen är god och våren är min.

Jag studerade henne som om hon var glosor till de enda meningarna jag någonsin skulle behöva använda. Lärde mig vad som får henne att vilja gråta. Vävde in hennes lukter i mitt nervsystem. Hon lånade min tröja när hon sov över. Den natten låg jag och stirrade upp i taket, där hennes drömmar svävade som regnmoln.

Jag lärde känna hennes föräldrar. Skämtade med dem. Vek omsorgsfullt med min person som man viker ned ett otympligt lakan längst ned i linneskåpet. Hon var som ett jävla linneskåp som jag begravt mig i. Jag ville göra helt rätt med henne. Börja älska henne från grunden. Sparade ingenting. Hon var alla färger. Och hon var körsbär, sommar, sådant man skriver om när man skriver om kärlek. Och hon var töntig, barnslig, egentligen rätt tråkig och naiv och allt det insåg jag först när jag gråtit floder över ett slags uppbrott. Och nu har jag drömmarna kvar. Jag tror hon gav mig sina drömmar. Jag tror hon såg oss som en dikt och att jag också gjorde det. Vi spelade bra teater ihop och jag skulle spendera en evighet på scen med henne om jag fick. Människor som drömmer så vackert vill man inte ge upp. Man vill aldrig veckla ut sig själv från sådana situationer. Man lär sig att vara förälskad på avstånd. Man lär sig att vända sin gamla avundsjuka mot dem.

     Tänkte leta upp någonstans där jag kunde vara själv och liksom flyta ut i kanterna utan att någon ringde polisen och sa att det var en konstig, weeddoftande prick som bara "hängde runt" i staden, den typen av passiv anklagelse min snedtripp gott kunde klara sig utan. När jag stått och tittat på 1) ett vattenfall som i horisonten mötte 2) en stjärnhimmel (vid ett vattenverk nära min bostad) en stund (men längre än 15 minuter) märkte jag att jag faktiskt inte var ensam utan att det var massa människor som gick förbi bakom mig. Blev rädd för dem, blev senare rädd för alla som korsade min väg och som tycktes skratta mig eller vilja jaga mig därifrån. Såg nog ut som en gamling som desorienterat sig från sitt hem och nu bara gick och grubblade på hur den kommit bort, vart den skulle och vems skor som satt på fötterna. Samtidigt tror jag att jag liknade ett skyggt djur och jag skämdes nog över det. Ville inte att någon skulle titta in i mitt ansikte, för svaren satt där. Kände mig sårbar och öppen, som om ansiktet med alla sina svar och hemligheter skulle vråla till och sugas in i ett svart hål om någon fördjupade sig i det, om någon letade efter mina ögon skulle de vända sig inåt, om någon såg mina läppar skulle jag råka gnaga bort dem. En irrationell rädsla som jag när min räddande vän slutat sitt jobb klockan tjugotre inte kunde hacka ut genom min oregelbundna röst, utan som bara bidrog till min förvirring (och svårighet med att uttala orden). Rädslan bidrog också till hennes svårigheter att förstå och därefter hjälpa mig, men hon följde mig hela vägen hem och pratade hela tiden snällt med mig och det är därför jag alltid kommer att lita på henne.

 

2014 var ett väldigt svårt år. Så svårt att jag inte minns något från det. Allt jag vet om de sjuka grejerna jag gjorde, vad jag sa och hur jag verkade utåt, har jag fått berättat för mig i efterhand. När jag hör dessa saker väller ett mörker upp och ber mig att stänga dörren igen. Jag är ofta rädd för att förlora mig i detta mörker. Men ibland jagas jag in i det, som när paranoian kryper längs ryggraden när jag är den enda som står upp i en spårvagn med upptagna sittplatser, och alla vilar blicken på mig. Obetänkt, men likväl finns där ett fyrtiotal tomma ögon. Kollar jag bortåt, försöker jag fly ut genom fönstren, reflekteras bara mina egna tomma tillbaka på mig från glasrutorna. Eller på festen, när jag berättar för min kompis hur rädd jag var i början av kursen. Att jag inte ville berätta om mig själv för mina nya kurskamrater, för jag ville inte att de skulle ha information att använda emot mig. Jag sa att man är sårbar bland sina nära. Jag sa något om faran med att folk kan definera en, något om att de håller en om halsen och om ryggen på samma gång. "Fan vad destruktivt", sa han, och tog en klunk av sin öl. Mina ord stod kvar med fullvärdig beviskraft. Mina vänner står kvar runtomkring mig, och de är en del av något större. De är solid mark och snart ska jag lämna dem. Precis som jag lämnar allt som är bra och hållbart. Min lägenhet, min katt, mitt jobb, mitt land. Jag röker på, och kliver in i mitt mörker. Min tjejkompis sitter tyst ett par minuter medan jag gråter mot hennes axel. Hon har inte sagt hej eller kommenterat min gråt. Hon gled in i omfamningen som en vind, och stannade där som om hon var gjord i sten. I en andningspaus viskar hon orden baklänges, som om de var runor jag inte kunde läsa. "Du gråter för att du ska resa bort, va?"

Jag nickar och sugs upp av marken, sugs ut ur staden, Uddevalla pulserar ut mig med sina hjärtslag, som ett döende djur. Det finns så mycket som gör ont att jag överväger att amputera bort mina egna ben för att fokusera smärtan på något annat en stund.

     Två timmar innan folk börjar hångla, fem timmar innan någon har sex på soffan. Men då har resten klivit in i hjärndöden och den lilla andelen som ser och kanske äcklas är snart påväg hem. Ungdomsdystopi, eskapism, melankoli, livslösning. Alla pussar varandra på munnen vid tolvslaget. Spelar ingen roll vilken sexualitet du har, det är så man gör. Vettigt. Vi bryr oss om varandra. Önskar lycka till. Känner oss lite mindre ensamma.

     Vi röker i tvättstugan. Vän som alltid pratar politik på fyllan gör det nu med och jag orkar inte lyssna utan väntar på att någon ska rulla klart. Är lite rastlös. Vill känna något eller gå hem. Vet att det är en tröstlös plats utan något rus. Vet att det är många som är där, men det är lätt att bli bystander. Bara att dricka lite mindre, komma ur gunget. Bli sentimental när man ser på stjärnorna. Gå hem, gå ned på stan. Natten var vaken, men dåsig, staden var en dubbelsäng.

     Minns att jag stannade till mitt i allt tills jag befann mig i festens kölvatten där jag mötte ensamma människors blickar. De som gått ned på torget alldeles själva på nyår och nu greppade efter ögonkast som om de var metkrokar. Gav någon ett generöst leende innan jag sjönk till botten, till absolut stillhet, till djup begrundan.

     Jag var singel mellan tolv och sexton. Eller, inte singel, men jag blev aldrig kär i killarna jag var tillsammans med. Och när jag skrev om hur jag kände för tjejerna så skrev jag alltid "han" istället för "hon". Tänkte att man var tvungen att skriva så, när man skrev om kärlek. Annars skulle man inte fatta vem som var vem. Och hur blir man kär i en tjej? Hur ser det ut i dikter?

     Har tidigare inte tänkt på att jag var konstant hopplöst kär i fyra år av mitt liv. Tror det har format inte bara mig utan hur jag skriver. Kommer alltid vara hopplöst kär, det sitter liksom fast nu. Precis som förr så fullkomligt slukar jag tjejer som kommer i närheten av mig. Vill bli kär med varenda cell av min kropp, i varenda cell av hennes. Om vi inte bara knullar helt ytligt. Vet inte om det är bra eller dåligt än, den ojämna balansen, men tror själv att jag skulle bli ganska ojämn om jag gick och drällde kärlek i tjejer som man dräller målarfärg. Kanske betyder det att jag älskar mig själv mer nu. Nu för tiden får jag ju iallafall ligga. Har hur som helst inte tid att befinna mig i svidande ensamhet eller läsa gamla favoritromaner längre.

 

(obs som jag och en fellow lebbkompis sagt: vissa lesbiska hade varit så himla äckliga som killar. försöker låta bli att göra en feministisk analys av min jävla kvinnosyn. För jag har väl inget hora/madonnakomplex, tillexempel? Jag är en byggnadsplats, och jag vet inte vilken del av mig själv jag ska börja bygga på)

Jag vill berätta om galna nätter. Om att falla stupvis från kväll till kväll. Det är bara nätterna som spelar någon roll - om dagarna är vi på besök, om nätterna måste vi bo. En fransman i Spanien skrattade åt fel saker när vi beställde tapas och jag hade hämtat honom från en sida på internet för backpackers som vill träffas, hänga, dricka öl. Sådana människor behöver aldrig de artiga fraserna för de vet att tiden är knapp och vi ses nog aldrig mer. Har även jag slutat fajtas mot det eviga i att säga farväl och bytt ut det mot tacksamhet, men visst finns det något smickrande när man möter någon som fortfarande hoppas.

"I will fix that"

"I don't know if you can. You're not a shrink. You're not a drug"

"I will try all my life"

I think: I need you to try now; but this is a person, and some people give up. "I don't like feeling isolated and without meaning", I say in english, and then in Turkish, and then in english again when I write it down. Because that's the problem. Anywhere I go, I feel isolated, and without a meaning I am nothing - and I have nothing to write.

"What do you want?"

And then I panic again.

Det är torsdag och jag har inte gråtit än idag men mina konturer som är spröda som frost känns kyliga, de kommer smälta, jag kommer droppa bort. Igår drack jag rödvin med någon och vi skämtade om självmord. Jag skämtade om ett scenario om klassen och hur vi skulle göra som i Arto Paasilinnas bok "kollektivt självmord". Plötsligt vände det och han frågade om jag hade någon erfarenhet med sånt, jag verkade så kunnig, och jag sa som det var. Jag känner mig  genomskådad från alla håll; jaget har blivit urgröpt som en ost, och precis alla omkring mig har blickar som är farliga och alldeles för kunniga. På söndag ska jag stå på scen och tävla i poesi, hur man nu kan tävla i det, jag är så rädd och ledsen och trasig just nu. Jag trycker bort såna som älskar mig för att jag inte vet, för att jag verkligen inte vet, om deras  kärlek är en kärlek jag känner tillbaka eller om den ens är bra. Jag har ingen aning om hur man kommunicerar med klasskamrater eller vad man gör, vem man är, vad man ska tänka när det är såhär. Jag knullar, gråter, spelar musik, gråter.

 

"Äntligen får jag höra poesi som är bra"

 

Jag börjar gråta efter andra försöket att hålla in tårarna men jag tror han sett att de varit påväg sen innan, en brännande sen accepterande ton i blicken. Kuratorer ska inte tycka något, bara vilja rädda. Jag berättar hur stora mina drömmar är och jag ser att han inte tror mig men en dag ska jag visa honom också, tills dess får han rädda mig. 50 minuter på att sätta fingret på vem jag är, han säger att han tror vi behöver 50 till men han kan nog hjälpa mig. Jag berättar grundläggande meriter; hur många terapefter jag haft, att jag slutade när jag var 18, de olika levnadsformerna jag befunnit mig i. Han säger att vi nog inte behöver gräva upp hela livshistorian, men iallafall en del. "Jag vill inte känna såhär längre", säger jag strax innan vi bokar nästa tid. Mina inälvor är hackade och omskakade tillsammans med frukosten jag pressade ner imorse. Om det förut var som att min skugga tog sig upp från marken och  ersatte mig så springer den nu efter mig och hotar om att komma upp hit igen, tvinga bort konturerna och allt det mänskliga ner på golvet istället, jag springer men gråter och skulle behöva någon som jag bara kan brista inför, någon som kan hålla i mina armar som man griper tag i den som inte kan simma, någon som kan säga inte ryck upp dig eller det blir bättre men: herregud vännen, du håller ju på att dö, kom så tar vi dig härifrån.